Fragment from the book Santesson C. Om höftleden och
ledbrosken uti anatomiskt, pathologiskt och chirurgiskt hänseende, jemte en
kritisk öfversigt öfver några bland inflammations-lärans vigtigaste punkter (1849).
The author reviews the anatomy, role and development of the of the ligamentum
capitis femoris (LCF).
Quote pp. 30-36.
Ligamentum prismaticum är först beskrifvet af
VESALIUS. Det har oriktigt och sannolikt endast till följe af en felaktig
undersökning fått den ännu gängse benämningen: lig. teres. s. rotundum. Fullständigt
prepareradt visar det sig hafva en triangulär form, hvarföre ock
ligament-lärans utmärktaste bearbetare, WEITBRECHT, med afseende på fibrernes
koniska anordning i detsamma kallade det ligamentum prismaticum, som dock ännu
ej förmått uttränga den gamla, och derföre häfdvunna, ehuru falska benämningen.
Denna triangel har sin spets uti fovea capitis femoris och basen uti sinus
acetabuli, med en genom excisura pubo- ischiadica utlöpande fortsättning.
Ligamentets längd hos en fullväxt person varierar från 1-1,5 tum, och dess
styrka är så betydlig, att man vid luxationer ofta ser det förr ryckas från
sitt fäste vid caput femoris, än afslitas i sin continuitet. Det består af
starka senfibrer, som alla utgå från det ofvannämnda stället på ledhufvudet och
derifrån sprida sig divergerande inåt och nedåt mot botten af acetabulum och excisura
pubo- ischiadica. Sedan ligamentet hunuit denna utskärning, följer en del af
dess fibrer de båda sulci, som finnas innanför hvartdera cornu af superficies
lunata och fäster sig på den gropiga ytan ulanför deras convexa rand, medan den
öfriga delen öf vergår ut och förenar sig med det medlersta lagret. af lig.
acetabuli transversum. Dessa vidfästningspunkter utanför båda cornua och på
ligamentet mellan dem äro de enda normala och constanta. Man har uppgifvit ännu
ett insertionsställe i botten af sinus acetabuli och dess öfre rand, till
hvilken en eller flera fasciklar skulle i horizontel riktning afgå från caput.
Utom det, att dessa endast undantagsvis finnas, och då äro ganska underordnade så
i afseende på styrka som mängd , så skulle dessutom en sådan anordning vara i
högsta grad hindrande för lårhufvudets rörelser, och göra adductionen af femur
nästan omöjlig. Redan för flera år sedan visade Prof. A. RETZIUS (*Svenska
Läkare- Sällskapets årsberättelse för år 1832, pag. 9.) , att de fållor och bandartade
förlängningar, som man vid exarticulation i höftleden finner mellan caput och
öfre delen af sinus acetabuli, icke tillhöra lig. prismaticum, aldenstund de ej
innehålla några, med detta sammanhängande , tendinosa trådar, utan äro endast
duplicaturer utaf synovialhinnan, som innehålla fett och bindväf samt uppkomma
derigenom, att nämnda membran från lårhufvudets ligament öfvergår på den mjuka
och eftergifvande, mest af fett bestående, utfyllningen i sinus för att bekläda
dess fria yta. Denna fyllning tjenar att under sådana rörelser, vid hvilka lig.
prismaticum slappas, isynnerhet vid stark abduction och flexion, upptaga och
mot tryck skydda detta ligament.
Bröderne WILHELM och EDUARD WEBER (1836, p. 143) haf
va först visat, att vid upprätt ställning och bäcke nets normala lutning lig.
prismaticum har en ver tikal riktning. Af denna riktiga observation upp kom
dock sedermera den oriktiga åsigten, att dessa båda ligamenter voro de, som
egentligen uppburo hela den öfre kroppens tyngd, hvilken medelst dem var så att
säga upphängd på capita af lårbenen un gefär som en vagnskorg på sina bär
remmar. Detta är ej fallet, ty stödjepunkten eller rättare bärningsytan för
kroppen är och förblifver inom acetabulum alltid den del af superficies lunata,
som faller in med det mot den yta, på hvilken personen befinner sig, verti cala
planet, hurudan ställningen eller rörelsen än må vara. Vore det förra händelsen,
huru då för klara den uppräta ställningen och säkra gången hos personer som man
efter döden funnit hafva haft dessa ligamenter ytterst svaga och föga
utvecklade, eller ock der de rent af saknats, till följe antingen af ett
ursprungligt bildningsfel eller en sjukdomsprocess i leden. Öfverhufvud synes,
som redan CRUVEILHIER anmärkt, detta ligament variera mycket, såväl till sin
yttre insertion, som till sin tjocklek och styrka. Ån fäster det sig endast vid
ett af de båda cornua ; än består det blott af några ligamentösa fibrer, gömda
i duplicaturer af synovialmembranen ; än tyckes det ej utgöras af annat , än
några fällor af denna hinna, som vid en ganska lindrig dragning afslitas , och
sluteligen är det ej så aldeles sällsynt , att det helt och hållet fattas.
Annat blir förhållandet vid de congenitala luxationerna i höftleden, vid hvilka
lig. prismaticum endast sällan saknas. Här kan nemligen i de fall, då ännu
ingen secundär ledskål blifvit bildad på utsidan af os ilium, det vid gående
upp- och nedglidande hnfvudet komma att i väsendtlig mån uppbära kroppen medelst
dessa , här i frågavarande ligamenter. Också finner man dem i dylika fall
ovanligt starka och förlängda. HUTTON, chirurg vid Richmond Hospital i Dublin,
omtalar ett fall af congenital luxation, der lig. prismaticum hade 4 tums längd
och tjockleken af achilles-senan. Denna omständighet är i hög grad missgynnande
för de orthopediska repositionsförsök, hvilka på sednare tider blifvit gjorda,
aldenstund det långa och tjocka ligamentet icke mera kan samtidigt med
ledhufvudet upptagas af acetabulum, isynnerhet som ledpannan hos dessa subjecter
alltid är ofullständigt utbildad , hvarigenom sålunda ligamentet som en
främmande kropp kommer att ligga inklämdt mellan ledytorna, och kanske utanför
desamma, samt hindra deras omedelbara contact.
Man har äfven påstått, att ligamentum prismaticum
förer nutritionskärl till caput femoris, i hvars spongiösa substans de skulle
fortsätta och utbreda sig, och att detta isynnerhet skulle vara händelsen innan
ännu förbeningsprocessen i detta parti blifvit afslutad . HYRTL har visat, att
sådant ej är förhållandet, utan att de blodkärl, som ingå i ligamentet, vid
dess insertion à caput slingformigt böja sig om och gå tillbaka. De grenar af
arteria acetabuli , ligamentet innehåller, synas nemligen bestämda för dess
egen nutrition och den omklädande synovialmembranen. Den rika kärlutveckling i
det inre af lårhufvudets brosk, som föregår och åtföljer dess ossification, kan
man tydligen se utgå ej från ligamentet, utan från collum femoris, såväl dess
periostium som inre spongiösa och kärlrika substans. Efter luxationer finner
man dessutom ledhufvudet länge efteråt bibehålla, mindre sin form , än sin massa,
hvilket ej skulle vara fallet, om lig. prismaticum ensamt eller i någon
väsendtlig mån tillförde det sin näring, då detta vid alla completta luxationer
är afslitet. Också är dess förekommande hos däggdjuren ingen allmän regel. Den
åsigten , att lig. prism. skulle tjena till ledhufvudets qvarhållande i ledskålen,
visar en blick på dess insertionspunkter och dessas förhållande till hvarandra tydligen
vara origtig , och på cadaver kan man lätt visa , burusom ligamentet medgifver hufvudets
utträdande mot randen af acetabulum, och till och med stundom dess ställande på
kant i riktningen framåt och nedåt, utan att derföre skadas till sin continuitet.
Sin egentliga betydelse har det utan tvifvel såsom en regulator för lårets
adduction, hvilken den vid full extension af extremiteten endast medgifver så
pass , att knäens insidor beröra hvarandra , men ej kunna hårdt pressas
tillsammans och ännn mindre vicka öfver eller förbi hvarandra - en omständighet
af största vigt för jemnvigten och säkerheten i den upprätta ställningen.
Härvid verkar det sålunda gemensamt med ligamentum ileo-femorale (lig. superius
WEBER) , hvilket bestämmer gränsen för lårbenets extension. Om man i fullt rak ställning
närmar benen hvarandra, så erfar man, huru insidan af det ena låret lätt kan
bringas i beröring med insidan af det andra, utan att de dock kunna tryckas
hårdare mot hvarandra. Detta blir först möjligt genom flexion af höftleden, och
i samma mån denna ökas, i samma mån vidgas ock gränsen för lårens adduction, så
att de kunna läggas i kors öfver hvarandra, stundom till den grad , att man bland
jonglörer och personer, som genom fortsatt öfning vunnit en större utsträckning
för rörelserna i denna och flera ledgångar, finner sådane, som, stående upprätt
på ett ben, kunna utan svårighet föra den andra foten öfver axeln upp till örat
på motsatta sidan. Den högsta grad af utsträckning och verklig spänning visar
lig. prismaticum vid den starkast möjliga flexion mot underlifvet med liktidig
adduction. Härvid kommer dess insertionspunkt på caput femoris att hårdt
stämmas mot undre delen och bakre randen af sinus acetabuli och superficies
lunata. Nu gifves det en period af lifvet , under hvilken denna position (stark
flexion och adduction) är den normala och allmännast förekommande , och detta
inträffar just samtidigt med en högst ofullkomlig utveckling af acetabulum, så
att den endast ofullständigt kan omfatta lårhufvudet. Detta är nemligen under intrauterine
lifvet. Hos ett foster under sednare hälften af hafvandeskapet, äfvensom hos
det nyfödda barnet och under den närmaste tiden derefter står, i ofvannämnda
läge, fossa capitis femoris och motsvarande ända af ligamentet mot bakre randen
af labrum cartilagineum. Under dessa förhållanden var det isynnerhet af vigt att
på något sätt trygga ledhufvudet från utskjutning utur ledskålen, hvars väggar
ännu vid denna tid äro så flacka och erbjudande föga stöd för det påträngande
caput femoris. Denna function synes i främsta rummet tillkomma lig. prismaticum,
och BARKOW, som först fästat uppmärksamheten härpå, anser också detsamma vara af
hufvudsakligen foetal betydelse, såsom under denna period hindrande lårhufvudets
dislocation vid för en dylik särdeles gynnande omständigheter. Härför talar
dessutom utvecklingen af detta ligament. Det finnes nemligen mycket tidigt hos
foster; är hos dessa och nyfödda , äfvensom under tiden, innan ledpannan ännu
hunnit sin fulla utbildning, i proportion vida starkare, än hos fullväxta
personer. Hos ett 4 månaders foster utgör bredden öfver midten af lig.
prismaticum ungefär hälften af lårhufvudets diameter, bos en fullväxt deremot i
medeltal knappast en femtedel, och ganska ofta ser man, som ofvan anmärkts,
detsamma reduceradt än ytterligare, stundom till en sträng af endast några liniers
bredd, tills det slutligen här och der alldeles saknas. Denna tidiga och
betydliga utveckling af ifrågavarande ligament kan svårligen hafva något annat
ändamål, än att under denna period fixera ledhufvudet på sin rätta plats. Det
visar sig ock hos foster och nyfödda mindre sträckbart , än sedermera blir
fallet, och synes äfven starkare fästadt till convexa randen af ledskålsbrosken
vid excisura pubo-ischiadica.
Quote p. 39.
Under normala förhållanden är lig. ileo-femorale en
regulator för lårets extension och adduction , i sistnämnda afseende
samverkande med det ofvanför beskrifna lig. prismaticum. Vid upprätt ställning
och paralellt stående fötter befinner det sig i maximum af spänning. Häraf ock omöjligheten
att i denna position höja bäckenet eller låret tillbaka, och detta ligament
utgör sålunda det hufvudsakligaste vilkoret för säkerheten af en sådan
ställning, derigenom att det vid fixerade ben hindrar den tyngre och vid
flerfaldiga rörelser bakom jemnvigtsplanet liggande delen af kroppen att falla bakut.
External links
Santesson C. Om höftleden och ledbrosken uti
anatomiskt, pathologiskt och chirurgiskt hänseende, jemte en kritisk öfversigt
öfver några bland inflammations-lärans vigtigaste punkter. Stockholm: P.A. Norstedt
& Soner, 1849. [books.google]
Authors & Affiliations
Carl Gustaf Santesson
(1819-1886) Swedish physician and professor. [wikipedia.org]
Carl Gustaf Santesson (1889)
Author Wilhelmina Lagerholm; original in the wikimedia.org collection
(CC0 – Public Domain, no changes)
Keywords
ligamentum capitis femoris, ligamentum
teres, ligament of head of femur, anatomy, function, synonym, role
NB! Fair practice / use: copied for the purposes of criticism, review, comment, research and private study in accordance with Copyright Laws of the US: 17 U.S.C. §107; Copyright Law of the EU: Dir. 2001/29/EC, art.5/3a,d; Copyright Law of the RU: ГК РФ ст.1274/1.1-2,7
Comments
Post a Comment